Idag nåddes jag av mycket tråkiga nyheter. En fågelskådare, vid namn Lasse Larsson, som jag fått möjlighet och äran att träffa och resa med, har efter en ganska lång tids sjukdom gått ur tiden. Enligt uppgifter så avled han stilla och lugnt i sitt hem söndagen den 24 augusti.
Jag hörde talas om Lasse Larsson redan någon gång i slutet av 80-talet och om hans brinnande intresse för allt vad fåglar, och kanske framför allt taxonomi, hade att göra. Jag träffade honom dock aldrig och han var som en vandringssägen i min värld. 2009 fick jag möjligheten att följa med på en resa till Peru. Denna var anordnad i eget regi av en grupp skådare som kände varandra väl. Några platser behövde dock fyllas ut, för att resan skulle kunna hålla en hygglig budget, och det var där jag och bl.a. Lasse Larson kom in i bilden. Jag hade stora förväntningar om vad detta nu var för man och jag målade upp en bild av en ganska torr och allvarlig man, i stil med en engelsk universitetsstofil. Men jösses vad mina förutfattade meningar kom på skam. Han var istället en väldigt öppen och lätt person att prata med och verkade alltid uppriktigt intresserad av vad man hade att säga. Han liksom sög i sig all information om fåglar, om det så bara var vad det var man hade sett på senast besökta lokalen eller om det var en invecklad avhandling om kvalster i fåglars fjädrar. Frågade man honom om någonting kom han alltid med väldigt uttömmande svar och kunde hålla hov i princip hur länge som helst. Som den göteborgare han var så förstod han sig på skämt också.
Under Peruresan 2009 berättade han för mig om sitt stora livsprojekt. Ett program som innehöll alla världens fåglar med foton och all annan information. Det var naturligtvis inte bara arterna utan också ner på rasnivå. Han undrade om jag var intresserad av att hjälpa till med att bidra med bilder från mina olika resor och det var jag. Som tack fick jag ett annat program som han gett ut, nämligen Sveriges Fåglar. Jag har ett gammalt program till min PC som är Bird of the World, men det är väldigt inaktuellt. Tyvärr fick jag aldrig se det nya programmet och jag måste säga att jag undrar om det inte var lite fel av Lars att tro att det skulle ligga på en CD-Rom skiva istället för att i så fall vara ett program köpt direkt på nätet. Då hade man kunnat uppdatera programmet på ett helt annat sätt, vilket alla inblandade nog hade tjänat på. Programmet lär innehålla mängder av fantastiska bilder som Lars hade fått sig tillskickade av folk från hela världen. Där hade han verkligen använt sig av sin förmåga att skapa kontakt med alla möjliga människor.
Lasse ringde mig en 2-3 veckor innan han dog. Det var samma energiska röst som vanligt och han ville ha lite uppgifter om var och när jag hade tagit lite bilder från ett par olika resor. Han bad mig även om att få bilder från min Ghanaresa, men jag sa att det är ett ganska styvt jobb att sortera ut de bilder som är något att ha och att sedan redigera dem. Han sa då att det fanns kanske inte så mycket tid att spela på, men att jag gärna fick sända över dem via mail, vilket han aldrig velat förut. Kanske kände han på sig att slutet var nära? Han bjöd dock in mig att komma och hälsa på honom i hans bostad utan för Färjestaden på Öland, om jag hade vägarna förbi nu i höst. Han sa att han hade en massa böcker som jag kanske skulle vara intresserad av att se. Det lät väldigt spännande och jag var djupt smickrad över att Lars Larsson hade bjudit hem mig att besöka honom. Jag hade faktiskt planerat in ett Ölandsbesök, så det passade ju bra.
Nu blev det dock aldrig så och det kan kännas väldigt sorgligt att jag inte fick träffa honom en sista gång. Kanske det inte hade varit en trevlig syn, då jag minns när jag träffade honom som hastigast i våras och kommer ihåg en tynande man. Så det var kanske trots allt bättre att ha samtalet per telefon och minnas honom genom hans urgöteborgska dialekt istället.
Mina tankar går förstås till hans fru Kitten, som jag träffade första gången tillsammmans med Lars när vi stötte ihop på en resa till Cape May i USA 2010. Även hans son Erling, som jag dock aldrig fick träffa, men som han talade så gott om och som hjälpte honom med hans datorprojekt.
Vila i frid Lars!
Du kommer att finnas i mitt minne, speciellt när jag kommer att besöka Öland.
